Ja, jag vet! Det här med bloggande är inte riktigt min grej, jag fixar det helt enkelt inte. Jag har ingen fantasi, inget att skriva om och mest av allt ingen tid att sätta mig ner och formulera några väl valda meningar om alla de trivialiteter som upptar mitt ganska vanliga liv!
Låter det lite deprimerande? Kanske det... Jag vet inte, det handlar väl om att det ibland känns lite opersonligt det här. Ingen att få feedback från, man vet inte rikigt om det man skriver är relevant att läsa, om det är intressant eller bra skrivet? Man drar sig för att skriva allt man tänker på - vem vill väl läsa det? Man har på ett sätt en egen självcensur som är svår att passera. Men så händer det! Plötsligt känns allt perfekt och orden bara flyter fram, meningar bildas direkt, allt man skriver ned är då intressant och relevant och det finns ingen tidsskillnad mellan tanke och handling. Det kanske är det som är meningen med att blogga, att få fånga nuet av det man just då tänker!
Om vi ska lämna denna lite filosofiska del av min blogg och gå in på lite mer vardagliga saker så är det ju så att de nya ettorna har börjat i skolan. Man är helt enkelt inte yngst i skolan längre. För ettorna är det säkert en stor omställning för fler av dem, men även för oss tvåor. Något man märker är hur otroligt duktig man helt plötsligt blir, man blir givetvis bästis med alla i klassen och man vill verkligen visa hur framåt man är, att man vet hur allting funkar, var allting är! Man sitter som en enda stor grupp och äter lunchen, man skrattar högt och annat smått och gott!
Helt enkelt ganska vardaglig grupppsykologi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar